Jag har också sett den, dokumentären som alla talar om. ”Nothing Compares” om Sinéad O’Connor , och jag blev starkt påverkad och berörd.
Jag kände igen mig på så många sätt.
Rösten – som inte KAN ljuga – den traumatiserade människan som MÅSTE säga sanningen. Som måste visa upp det de flesta slätar över, eller gömmer undan. Återigen blev det belyst i filmen hur stark och viktig denna kraft är. Hon som bär det lilla sårade barnets röst, och som genom skapandet och musiken fiskar upp allt det som finns djupt där nere under ytan. Och visst har hon rätt Sinéad, när hon påstår att alla som blir artister bär på något sårbart som längtar efter att bli helt och läkt. Hittar man den kanalen och har en begåvning, så kan man oftast inte låta bli att skriva musik, oavsett om man får berömmelse och ära eller ej. Vi som har hittat en kreativ kanal, vi vet. Utan det uttrycket, den sanna rösten som inte vare sig vill eller kan ljuga, blir livet halvt.
Min första CD, ”Inte varför utan hur”, var i högsta grad ett vittnesmål från den tystade rösten, från en blyg, skamfylld flicka, som mest trodde att det var fel på henne. När jag började skriva låtar som deprimerad, traumatiserad 12-åring, skapade det ett ljus som jag inte kunde leva utan. Och på djupet där inne vet vi också att vi alla har rätt att bli omhändertagna och förutsättningslöst älskade. Rösten är inte alltid bara vacker. Den har tusen nyanser – precis som Sinéads röst. Den både vrålar och smeker. Den autentiska rösten är inte till lags. Den vill uttrycka allt det den känner, och frågar inte om den är tillräckligt bra för att få höras.
I bästa fall kommer den här autentiska rösten ut i musiken, om vi inte förställer oss, härmar andra. Det gjorde aldrig Sinéad. När hon sjöng kom alla hennes känslor rakt ut, speciellt de förbjudna, de som det beroende barnet inte fick uttrycka om hon skulle överleva. I hennes fall förvärrade även kulturen i Irland hennes lidande med den katolska religionens grepp. Domen om helvetet, flickor som inte fick välja om de ville behålla sitt barn och som tvingades hålla tillbaks alla yttringar av ilska och protest, eller tilläts visa kaxiga manliga egenskaper. Trots att de satte den här upproriska flickan i kloster hittade hon en väg att bli hörd. Vilken power det finns i den sanna rösten, tänker jag när jag hör henne. Alla var förbluffade över rösten som inte lät som någon annans. Och hon sjöng helt utan beräkning, och som hon själv berättar i filmen hade hon ingen tanke på att det till och med skulle göra henne till en världsstjärna. Hennes ärlighet och riktiga tårar blev en försäljningshit i sången ”Nothing Compares To You”. Att hon från barnets perspektiv, utan tanke på vad det skulle leda till, rev sönder bilden på påven i direktsändning, var ett sätt att berätta om lögnen som hon fick svälja som barn. Nu tog hon mod till sig och ville avslöja det för hela världen. Även om hon inte tjänade på det i sin karriär så var det viktigare för henne att stå upp för barnet som fått lida och blivit offer både för en psykisk sjuk mor och en hycklande katolsk tradition. Jag blev djupt rörd av detta.
Och jag känner igen mig. Mitt plötsliga och korta kändisskap uppstod runt min första CD som jag skrev helt utan avsikter. Grammisnomineringen kom som en chock – och precis som Sinéad beskriver, så undrade jag om jag var tillräckligt bra för att få denna uppmärksamhet. Men jag har skrivit mängder av sånger på detta tema, och jag fortsätter. Den senaste utgivna heter ”Swede Hollow”. Min familj uppskattade inte direkt (undantaget en av mina bröder) att jag hörde tonerna under ytan och ville berätta sanningen:
”Someone has to sing about the dark
Someone has to tell the story from the start
Someone has to tear this lie apart”
Eller historien om det förtryck som jag visste hade gått i arv från min mormors mor, min mormor, och min mamma och till mig i sången ”Dotter till en dotter”(från min debutplatta ”Inte varför utan hur”):
”En dotter till en dotter
föder en dotter
Matar sitt barn med nedärvd skräck
Vi visste så väl att livet är enkelt
men vande oss sakta vid ofrihet
Trots att jag hatade mörkret
Skrämmer mig ljuset mer”
Att förändras
Kanske behövde Sinéad byta namn två gånger, för att hitta en mer sann identitet än den popstjärna hon råkat bli. Jag hoppas att hon nu vågar leva fullt ut som den hon är. Och jag bugar mig för hennes mod.
Själv behöver jag inte strida samma strider längre, strider som blev en form av självsabotage. Men sanningen och det autentiska uttrycket och att våga skriva det som intuitivt kommer till oss, det är det enda jag predikar på mina låtskrivarkurser. Bara där finns en kraft som också leder till att andra påverkas, och att samhället sakta men säkert förändras.
