PROLOG
Jag har sökt mig fram hela livet. Lyssnat på två helt olika röster för att försöka hitta det liv jag verkligen vill leva. Den ena rösten är en djup längtan. Den ropar högt och krävande, vill att jag skapar och berättar historier, skriver sånger som behöver bli till genom mig. Jag har hört den rösten sedan jag var liten, lyssnat och skapat.
Men den andra rösten har också krävt att jag lyssnar. Den berättar historier om min mammas liv, hennes mammas och mormors liv, sorgliga historier som ropat på en sorts upprättelse och ansträngning. Det har tagit tid och kraft att förstå de kvinnoförfäder som funnits i den oändliga bakåtström som slingrar sig mot tidens början.
Uppkrupen i något av dessa trygga knän kunde jag aldrig sjunga mina egna sånger. De hörde mig inte, jag hörde inte själv. Blev överröstad. Hur jag än försökte hjälpa och trösta linjen av mödrar blev det aldrig bättre. Jag tvivlad på min egen historias betydelse, min egen sång.
Men jag har fått nog nu. Nu tar jag ljudstaven av toner och häver mig upp med lätthet, upp ur brunnen av kvinnotårar. Jag säjer farväl, lämnar den trygga omfamningen av min kvinnosläkt. Nu lyssnar jag på den utmanande längtan som kräver mod och vilja att ge sig ut på orörd mark. Nu lämnar jag de gamla slitna påståendena om vem jag är.
Jag vill se tillbaka från en annan utsiktspunkt, nyfiken på vem jag kan bli. Jag vet inte hur det kommer att gå men jag tar risken att prova, leva fullt ut, inte vänta. Jag vill använda alla de resurser som jag samlat under ett helt liv. Jag tänker, som så många andra systrar på vår jord, äntligen vakna upp och använda den kraft som legat där halvanvänd. Jag reser mig upp och berättar min historia. På nytt.
