Det jag längtat efter har varit en kärleksfull famn att få vila i när smärtan rivs upp och såret blöder. Inga ord, det behövs inga ord. Det jag längtat efter har varit att kunna beröra andra med min musik. Det jag längtat efter har varit att göra gott. Att finnas för dem som kämpar och inte orkar själva.
Det jag längtade efter var att göra min mamma glad. Att hon skulle bli nöjd och våga tro på att allt kan bli bra.
Det jag längtar efter är att vakna och känna att min kropp är i balans, att den mår bra och har livskraft. Jag längtar efter att inte behöva använda min vilja till att kicka igång min kraft när jag känner att jag inte orkar. Jag längtar efter att flyta med vågen istället för att simma emot strömmen. Jag längtar efter lätthet, enkelhet och glädje i det lilla, och att känna att det räcker. Jag längtar efter att min kropp kan ta emot näring och förbränna näringen i det jag äter. Jag längtar efter att min kropp kan vara ett hem där min själ kan vila ut.
Det jag längtade efter var att min pappa skulle se mig, ta mina händer, lägga dem på sina och att vi skulle spela piano ihop och vara i musiken – tillsammans – som ett hjärta, att inte bli bedömd, att bara få vara en sång – tillsammans. Jag längtade efter att få springa mot hans öppna famn, hans goda hjärta, och att få somna där i lugnet.
Det jag längtar efter är att kunna se, att det jag gör i världen betyder något. Har ett värde för mig och andra. Att den energi jag ger kommer tillbaka, i någon form. Att få flöda i livet utifrån min energi, och se att det jag gör växer och bär frukt, och leder vidare, framåt.
Det jag längtar efter är att kunna hoppa av djävulsspiralen som bara leder nedåt till en enda plats – mitt privata helvete.
Det jag längtar efter är att kunna dansa tills jag glömmer allt och känner att allt är en enda dans. Att vara förenad med livet, upplyst av det mjuka stjärnljuset.
Det jag längtar efter är att min röda smärta ska stiga upp ur mörkret som en stor väldig lotusblomma som lyser upp mörkret på vägen där vi går.
Det är inte min uppgift att utannonsera mig själv och mina fördelar, det är min uppgift att skapa. Om det inte märks det jag gör, om min musik och det jag skapar inte har en betydelse för andra, då får jag lära mig att leva med den besvikelsen – tills den går över. Tills jag är redo att skapa igen. Tills jag får kraft igen att gå den väg som valde mig.
När jag uthärdar min egen smärta kommer andra också kunna omfamna mig, med den. Jag har gråtit i ett dygn. Tids nog ebbar tårarna ut. Jag tänker inte springa ifrån mig själv längre. Jag stannar här i den molande värken tills den går över. Jag vet att allt det vackra finns där för mig – när jag orkar öppna min famn.
Det är min ärlighet och rättframhet som är min styrka. Det är mitt mod och mitt stora röda hjärta. Det är min förmåga att skapa, sjunga och se med kärlek på världen och de jag möter, som är min gåva till världen. Om ingen annan utnämner mig – så får jag utnämna mig själv – trots att jag längtar så hett efter att bli sedd. Jag får springa rakt in i famnen, trots att min pappa inte står där. Jag får själv lägga mig och vila där och påminna mig om att jag är älskad, och att jag kan älska.
